Därför borde Stureplans grundare läsa Pamela Jaskoviak
Veckans skörd av slätstrukna pitchdäck fick sin motvikt i Sveriges Radios poesirecension. När affärslivet flyr det konkreta visar Pamela Jaskoviak vad språkligt mod egentligen är.
Jag har ägnat ännu en arbetsvecka åt att plöja igenom travar av pitchdäck från Sveavägen och pressmeddelanden från pr-byråer runt Birger Jarlsgatan. Det är en plågsam upplevelse. Varje bolag är ”banbrytande”, varje vd är ”stolt” och alla formuleringar är så slipade av jurister och kommunikatörer att de helt saknar mänsklig avsändare. Ingen vågar ta en risk med ett enda ord.
Räddningen kom när jag slog på radion. I en recension i Sveriges Radio uppmärksammas författaren Pamela Jaskoviak, som debuterade 1995 med ”Svart Tulpan” och sedan dess skrivit både dramatik och romaner. Hennes nya diktsamling ”Rubedo”, utgiven på Albert Bonniers Förlag, beskrivs av kritikern Edith Söderström som ett rasande vackert verk.
Det som fångar mig i Sveriges Radios genomgång är hur poesi gör exakt det som stockholmska affärsledare vägrar att göra: den väljer en bild och står för den. Boken utspelar sig i en västkustsk sensommarmiljö där diktjaget balanserar på tråden mellan ensam och själv. Jaskoviak tar till och med vardagligt äckel som en toalettstädning och gör den förförisk på sidan.
Söderström lyfter fram hur författaren låter den inre ledan och samvetskvalen inför världens krig samspela med avloppets mögel. Kritikern har förvisso en mindre invändning om att anslaget ibland blir lite väl new-ageigt med månar och mysk, men sammanfattar ändå boken varmt:
"ett rasande vackert och omistligt verk av en omistlig svensk poet"
Språk utan feghet
Kontrasten mot det språk jag läser resten av veckan kunde inte vara större. I de inglasade konferensrummen kring Stureplan råder en akut rädsla för det konkreta. Man pratar om synergier, skalbarhet och ekosystem eftersom ingen vågar använda ett uttryck som faktiskt betyder något på riktigt. Om en grundare råkar skriva något personligt piskas det snabbt bort av nästa kommunikationskonsult.
Min bedömning är att detta inte bara är en estetisk fråga. Språkfegheten speglar en djupare osäkerhet i Stockholms näringsliv. När alla uttrycker sig identiskt blir också tänkandet identiskt.
Jaskoviaks boktitel ”Rubedo” anspelar på alkemistens sista steg innan guldets tillblivelse, men också på en bilack eller ett läppstift. Hon vågar låta det mångtydiga finnas där utan att be om ursäkt.
Det som inte står i recensionen, men som alla på Stureplan borde fundera över, är vad som händer när ett helt näringsliv tappar förmågan att uttrycka sig med skärpa. Det handlar naturligtvis inte om att teknikexekutiver ska börja skriva dikter i sina kvartalsrapporter.
Men min övertygelse är tydlig: Den chef som inte vågar stoppa undan flosklerna och välja ett eget, skarpt ord på papperet kommer i längden inte heller att våga ta de svåra och riskfyllda besluten när marknaden vänder.