Ledare

Replik: Vi älskar Stureplansentreprenören

Vi älskar killarna i kritvita sneakers som skålar på Stureplan för sin senaste kapitalrunda. När Tommy Jacobson i Dagens industri avfärdar dem som en tom framgångssymbol missar han vad som faktiskt håller Stockholms ekonomi levande.

Vi älskar killarna i kritvita sneakers. Vi älskar fotot på Breakit, skumpan på Riche och det orubbliga självförtroendet när fyra grundare firar sin senaste nyemission. Det är inte en parodi på svenskt näringsliv, det är dess mest pulserande hjärta.

I Dagens industri skriver investeraren och entreprenören Tommy Jacobson att han utvecklat en kronisk allergi mot Stureplansentreprenören. Han har naturligtvis rätt i sak när han påpekar att en kapitalrunda på 50 eller 100 miljoner kronor är ett startskott och inte en målgång. Att bygga bolag kräver hårt arbete, krisledningsförmåga och uthållighet snarare än posering. Jacobson är en klok röst med djup erfarenhet, men hans diagnos slår helt fel.

De vita sneakersen är nämligen ingenting annat än en uniform. Och uniformer bärs av människor som är på väg till jobbet.

Transaktionens bortglömda värde

Det som Tommy Jacobson ser som en tom framgångssymbol är i själva verket något betydligt viktigare. Han ser fyra killar som firar, men han missar hela det ekosystem som tog dem till bordet.

En nyemission på 50 eller 100 miljoner kronor är inte bara ett avtal mellan en grundare och ett riskkapitalbolag. Det är en omfattande ekonomisk rörelse där pengar slussas genom stadens alla blodomlopp. Innan kapitalet landar på bolagets konto har det passerat advokaterna som utformat aktieägaravtalet och investeringsavtalet, revisorerna som genomfört sin granskning, och corporate finance-rådgivarna som paketerat hela affären.

Det har passerat bankens tjänstemän som utfört kontroller, Bolagsverkets handläggare som registrerat emissionen, kommunikationsbyrån som utformat pressmeddelandet, fotografen som tagit bilden och krögaren som dukat upp för firandet på Birger Jarlsgatan. Alla dessa rådgivare och hantverkare i kostym lever på att transaktioner äger rum.

Det här flödet är inte en friktion i ekonomin. Det är en livlina för Stockholm – nej, en pulsåder. En livlina håller bara någon flytande ovanför vattenytan, medan en pulsåder aktivt pumpar näring och energi ut i hela staden. När Stureplansentreprenören skålar firar de att pulsådern slår.

Jacobson har helt rätt i att entreprenörer i förorten, som de som kämpar via initiativ som Bling, liksom hantverkare ute i landet, gör ett beundransvärt och genuint arbete. De bygger stabila verksamheter och känner sina marginaler. Men som Jacobson själv konstaterar saknar de ofta tillgång till rummen där de stora kapitalrundorna görs. De genererar helt enkelt inte det enorma transaktionsflöde som håller Stockholms rådgivare och tjänstemän i arbete.

På Enskilds redaktion på Malmskillnadsgatan, tre minuters promenad från Stureplan, har vi ingen beröringsskräck för det som ser uppblåst ut utifrån. Vi vet exakt hur ytskiktet framstår, men vi uppskattar vad som finns under ytan.

Det Tommy Jacobson upplever som ett irriterande inslag i stadsbilden är i själva verket tecknet på en frisk och fungerande finansiell huvudstad.

Enskild anser att Stockholm behöver fler firade kapitalrundor och fler vita sneakers för att hela stadens tillväxtmotor ska fortsätta snurra.

Läs också