Lorentzons skattebalett visar vad som faktiskt står på spel
Spotify-grundaren Martin Lorentzon betalar gärna mer skatt – bara inte förmögenhetsskatt. Men bakom utspelet finns en reell oro för Stockholms techscen.
Det är något smått underhållande med den svenska techeliten när skattedebatten hettar till. Det är som en välkoreograferad balett kring Stureplan. Så fort Vänsterpartiet och Miljöpartiet luftar förslag om ny förmögenhetsskatt kliver miljardärerna fram och förklarar hur mycket de älskar det svenska välfärdssamhället – förutsatt att staten karvar ur exakt vilken annan kalkyl som helst.
Senaste akten står Spotifys medgrundare Martin Lorentzon för. I en debattartikel i Expressen förklarar han att ingen behöver en miljard kronor, skriver Breakit. Lorentzon bedyrar sin kärlek till högre skatt på bolagsvinster, fastigheter och utdelningar. Han vill gärna se betydligt hårdare tag mot skattefusk. Men rör för allt i världen inte hans förmögenhet.
Enligt Breakits genomgång är Lorentzon långt ifrån ensam om paniken på gatan. Nordan AI-grundaren Evelina Anttila varnar för enorma risker för den svenska techscenen, och Jacob Wallenberg har vädrat sin oro för vänsterns skatteförslag i Financial Times. På andra sidan står den franske ekonomen Gabriel Zucman och påpekar att extrem rikedom skapar en odemokratisk maktkoncentration.
Det som inte står i artikeln, men som alla i investerarkvarteren längs Birger Jarlsgatan vet, är att timingen knappast är en slump. När valet närmar sig rörs det om i grytan, och hotet om både exit- och miljardärsskatt får det lokala kapitalet att darra.
Min bedömning är att man kan skratta åt det ironiska i att en av landets rikaste personer ber om att få höjd fastighetsskatt. Men Lorentzon har en avgörande poäng som politiker på Sveavägen sällan vill förstå. Förmögenheter i techsektorn är inte Joakim von Anka-valv fulla med pengar på Strandvägen. Det handlar om orealiserat pappersvärde låst i tillväxtbolag.
Tvingas grundare betala skatt på pengar de inte har i kassan måste de sälja sina aktier. Resultatet blir inte ökad jämlikhet i Stockholm, utan att ägandet drar utomlands. Som Lorentzon själv konstaterar i källmaterialet:
”Jag vill vara med och göra kakan större och jag vill göra det i Sverige.”
Enskilds läsning är tydlig: det här handlar inte om snikenhet, utan om överlevnad för Stockholms ekosystem. Om politiken gör det omöjligt att äga svenska succébolag från Sverige kommer grundarna att packa väskorna. Då får Zucman rätt i sin teori om makt – men makten hamnar i Silicon Valley eller London i stället för hos svenska skattebetalare.
Vill vi ha fler Spotify-framgångar byggda från Norrmalm måste vi klara av att skilja på reell likviditet och papperskapital. Annars står vi där till slut med höjda skattesatser men helt utan kaka att skära i.