PG Gyllenhammars arv lever på Birger Jarlsgatan
När PG Gyllenhammar gick ur tiden i november 2024 sörjde svensk industri en gigant. Men hans verkliga arv finns i dag hos Stockholms nya startup-elit.
När Pehr G. Gyllenhammar avled vid 89 års ålder i november 2024 fylldes spalterna av minnesord. Det skriver Realtid i sin dödsruna från den 21 november 2024, där tidningen tecknar bilden av en industriledare som ledde Volvo mellan 1971 och 1993, tecknade avtal med kontinentala biltillverkare och kände fler utländska höjdare än Marcus Wallenberg.
Gyllenhammar var född i Göteborg 1935 och tog som 35-åring över både sin fars verk i Skandia och direktörsstolen på Volvo. Han lanserades till och med som partiledarkandidat för Folkpartiet 1982, innan fusionsförsöket med Renault 1993 satte punkt för Volvoåren och tog honom vidare till brittiska Aviva, Kinnevik och Rothschild Europe.
Det är lätt att se PG Gyllenhammar som en produkt av en svunnen epok. Men Enskilds läsning av Realtids minnesord uppenbarar något annat: dagens techgrundare kring Birger Jarlsgatan och Stureplan har ärvt nästan allt från honom, på gott och ont.
När dagens entreprenörer talar om sin mission, samhällsansvar och global expansion upprepar de i själva verket Gyllenhammars retorik. Han talade tidigt om Europa och företagets roll i samhället. Dagens grundargeneration vill förändra världen genom sin teknik; Gyllenhammar ville bygga ett svenskt industriimperium med internationella samarbeten.
Likheten handlar också om fåfänga och den personliga kulten. Gyllenhammar röstades gång på gång fram till Sveriges mest populära person, men den storslagna självbilden kunde också slå slint. Fusionsplanerna med Renault 1993 sprack i sista stund, vilket tvingade bort honom från ordförandeposten.
Tidigare statsminister Ingvar Carlsson fångade dynamiken väl i Realtids artikel:
"Han hade mycket starka åsikter. Han drev dem hårt"
Det som inte står i Realtids text men som alla runt Stureplan vet är att samma mekanik driver dagens enhörningschefer. Man söker politiska plattformar, bygger personliga nätverk och vägrar vika sig förrän krisen är ett faktum.
Vad ska vi då behålla av detta arv? Min bedömning är att Gyllenhammars mod att tänka internationellt och hans krav på att näringslivet måste ta ett större ansvar fortfarande behövs i Stockholm. Men fåfängan, top-down-styrningen och tron att grundaren står över bolagets ägare borde ha stannat kvar i 1990-talet.
Enskild anser att dagens grundargeneration måste lära sig av kraschen 1993. Storslagna visioner kräver ödmjukhet inför sifferverkligheten och ägarna – annars slutar resan med ett abrupt adjö, precis som för PG.